Karins berättelse hur det hela började
En höstdag 1991 ringde telefonen på mitt jobb på Djurens Rätt (Som då hette Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök). Den som ringde var Elena Bobrova, som då jobbade på en av de färjor som gick mellan St Petersburg och Stockholm. Hon ringde på uppdrag av den nyligen återstartade djurskyddsföreningen i St Petersburg (fristående organisationer tilläts inte under Sovjet-tiden), där hon var medlem. De hade svåra problem i St Petersburg. Perestrojkan hade visserligen gett människor en frihet de saknat tidigare, men det innebar också väldiga infrastrukturproblem. Det var svårt och framför allt dyrt att få tag på mat till människor, elen kom och gick och varmvatten fanns bara periodvis. Inflationen var hög. Det gällde att shoppa den dag man fick lön - om nu ens arbetsgivare kunde betala ut löner - för några dagar senare hade inflationen halverat pengarnas värde.
Värst drabbades, som alltid, fattiga, sjuka, gamla, barn och djur. Om det var svårt att få tag på mat till de mänskliga familjemedlemmarna så var det ännu svårare att få tag på mat till djuren. Att mata hundar och katter med en blandning av uppblött bröd och spannmål var ofta enda alternativet. Många släppte ut sina djur på gatan för att de skulle få hitta mat själva. Den tidigare "servicen" att det kommunala renhållningsverket samlade in och avlivade (med grymma metoder) omkringspringande djur, hade i princip upphört. Överallt fanns svältande och sjuka och till och med döda djur.
Djurskyddsorganisationen drev sedan en tid tillbaka ett djurhem mitt i staden och hade nyligen fått ett hus även utanför staden att använda. Men de saknade mat till djuren och pengar till löner. De hade en ung veterinär anställd, men det gick inte att få tag på mediciner.
På Djurens Rätt var vi vana vid likande förfrågningar från organisationer runt om i världen. Genom kontakt med Världsorganisationen för Djurskydd, WSPA, i England hade vi fått rådet att vara mycket försiktiga med att skicka hjälp. Många av organisationerna saknade kunskaper och ofta förvärrade de situationen för djuren genom att samla upp dem i djurhem som var rena smitthärdarna och där djuren ofta skadade varandra i slagsmål om mat. Det var inte heller ovanligt att hjälpen hamnade i privata fickor och inte alls kom djuren till del. Att Djurens Rätt helt saknade avsatta medel till att hjälpa organisationer utomlands, var ett annat problem. Det var en lång process att dra en förfrågan via styrelsen för att kanske i slutändan få loss några tusenlappar.
Elenas telefonsamtal skilde sig dock från andra förfrågningar. Hon skrev ner mina frågor och sa att hon skulle återkomma med svar. Hon bad inte om pengar, utan om djurmat, mediciner och hjälp med utbildning av personal - och hon kunde själv ta med sig maten mm på färjan hem.
Jag berättade för Lotta Svedberg om samtalet senare samma dag. Lotta var då den drivande ideella kraften i en kampanj mot tjurfäktning som började närma sig sitt slut. "Vi åker till färjan och träffar Elena", sa Lotta genast. Lotta samlade ihop några kassar donerad djurmat och överblivna djurläkemedel att överlämna, och dagen därpå träffade vi Elena.
Mötet blev upptakten till bildandet av Djurskydd i Östeuropa. Under några år skickade vi djurmat, läkemedel, kirurgiutrustning, pengar och annat till Ryssland via Elena, som höll på att få sparken mer än en gång för att hon lastade pallvis med material i båtens lastutrymme.
Lotta och jag åkte till St Petersburg många gånger. Vi blev förskräckta över standarden på djurhemmet inne i stan, men imponerade över hur de lyckades förvandla huset utanför stan till ett fungerade djurhem med karantänavdelning, ung och entusiastisk personal och goda ambitioner.
Dessvärre visade det sig att vi inte kunde lita riktigt på djurskyddsorganisationen. Via Elena, som var vår länk till organisationen och även vår guide och tolk vid besöken, fick vi reda på att djurmat vi skickat över såldes på svarta marknaden. Hon upptäckte också att organisationen hemlighållit att de fick hjälp från andra länder. Hon ordnade ett sammanträffande mellan oss och delegater från organisationer i England som var på besök i St Petersburg samtidigt som vi. På så vis kunde vi samordna våra hjälpinsatser och även våra kontroller av hur hjälpen användes. Men det stod allt mera klart att det inte gick att jobba med organisationen. Mat fortsatte att försvinna. Rengöringsutrustning vi skickat över låstes in i ett skåp, för att "personalen inte skulle kunna stjäla rengöringsmedel". Dessvärre kunde de inte städa heller utan utrustning. Vår uppfattning var att det snarare var ledningen än personalen som var problemet. Samtidigt blev den statliga korruptionen värre och vi misstänkte att den ryska maffian började intressera sig för organisationen och hjälpsändningarna som kom. Måttet var rågat när en hel container material, inklusive röntgenutrustning, från England blev stående i hamnen i veckor. Hamnpersonalen påstod att det var fel på tullklareringspapperena och att det saknades dokument som kunde ordnas fram för några hundra dollar... Vi vägrade att betala, och när containern så småningom släpptes så var den nästan tom.
Till slut var det bara att inse att det inte gick att hjälpa organisationen längre. Ett svårt beslut när vi visste hur viktig vår hjälp var för djuren i St Petersburg. Vi la ner hjälpen till Ryssland och satsade på projekt i andra länder.
Men Elena var inte beredd att ge upp. När färjorna mellan St Petersburg och Stockholm slutade gå, bestämde hon sig för att stanna i St Petersburg och satsa på att jobba för djuren, om vi kunde hjälpa till ekonomiskt. Under sina år som aktiv i St Petersburgs djurskyddsförening hade hon fått kontakt med många pålitliga och bra veterinärer, advokater och andra professionella som hon nu gick samman med för att bilda organisationen Baltic Animal Care Russia. Vårt hjälp återupptogs och vi samarbetar än idag med Elena och hennes kollegor.
Karin Gabrielson Morton
