Hanna Michnik - ledamot

Jag är uppvuxen i Polen, kom till Sverige (med hela familjen) våren 1984.
Det har alltid "kliat i fingrarna" när jag såg en hund, ända sedan jag var liten. Jag var särskilt "dragen" till de mest utsatta hundarna, dvs. till "gatuhundar", fastkedjade hundar, alla de som far illa.

När jag var 8 år hittade jag en tik på gatan - som just höll på att valpa. Jag släpade hem den i en liten barnkärra - tillsammans med 10 små valpar. Mina föräldrar blev inte speciellt glada, de ville inte ha någon hund alls, men efter några turer fram och tillbaka fick Aza (så döpte vi henne) stanna hos oss (8 valpar blev avlivade av en tillkallad veterinär, 2 fick vara kvar tills de kunde få nya hem).

Det var den första, men inte den sista hemlösa hunden, som hamnade hos oss.....

År 2005, då Polen blev medlem i EU och det blev möjligt att importera hundar till Sverige, bestämde vi oss för att adoptera en hund från Polen (vår gamla hund hade dött 2 år tidigare). En hund blev till slut tre - fyra..... sju och vi har aldrig ångrat det.
Just nu har vi 5 hundar - 3 från Polen och 2 från Balkan.

Samtidigt som jag sökte efter en hund i Polen, blev jag medveten om den fruktansvärda misären bland många hundar. I Polen avlivar man inte hemlösa hundar, de samlas i uppsamlingsplatser, där det saknas mat, läkemedel, personal..... Hundarna dör ofta av svält, sjukdomar, fryser ihjäl...

Så började min "resa" med DiÖ......